Vilken konstig första advent!

Första advent är för mig en helg som ägnas åt att pynta i hemmet men framförallt att sjunga med min kör. I år blev det inget med detta som för alla andra körer runtom i världen. På morgonen tittade jag på tv gudstjänsten och fick med mig de viktigaste psalmerna med orgel och trumpet vilket glädjer en gammal trumpetare. Allt avslutades som sig bör med Otto Olssons Advent! Det var fint att få detta till livs på morgonen men det går ändå inte att jämföra med att få stå där själv och sjunga allt detta.

När familjen sakta vaknat åt vi frukost och tände första ljuset. Vädret hade också den goda smaken att börja snöa lite försiktigt. Så mysigt med lite vitt puder på marken!

Min man och jag gick en riktigt lång promenad och gick då förbi kyrkan där jag brukar sjunga med min kör. Vi tittade in och där firade de adventsgudstjänst för åtta personer. Efter ett tag fick vi gå in då några andra gick ut. Då fick jag ändå sitta och sjunga två adventspsalmer. Blev både glad och rörd över detta samtidigt som det känns så märkligt allting. Musiken är verkligen en stor del av adventets och julens traditioner, det blir så väldigt tydligt ett år som detta.

 

Pepparkaksbroderi!

 Min morfar som var född 1900 hade 10 syskon. Två av dessa, Dora och Sara var ensamstående hela livet men djupt engagerade i textilslöjd, frikyrkan och släkten. De gav alla sina syskonbarn och syskonbarnbarn julklappar till vi fyllde 15 år. Just där och då tyckte jag att det var lite trevligt och snällt men inte så mycket mer. Det var alltid något de gjort själva, en stickad tomte, en duk eller dylikt.

Ett år fick jag denna korsstygnsbroderade pepparkakstavla av dem. Den har jag alltid tyckt om men inte riktigt tyckt att den har passat in i mitt hem. I dag fullkomligt älskar jag den och tänker på mammas fastrar och all tid de la ned på att brodera sticka och sy åt oss alla. De var dessutom enormt skickliga så det är riktigt fint hantverk de lämnat efter sig. I dag hänger jag upp min pepparkakstavla i korsstygn och sänder dem en tanke.

Några av de saker jag gör inför advent

 Fredagen före första advent brukar jag börja adventspynta. Då sätter jag fram elljusstakarna byter köksgardiner och gardinerna i barnens rum. Lägger på lite juliga dukar på borden och köper hyacinter.

Sedan tar jag fram de röda handdukarna vi använder under advent och jul.

Fullkomligt onödigt rent praktiskt men ack så mysigt!

Jag byter även ut mina vanliga muminmuggar mot vintervarianterna. För tio år sedan när jag skrev om det på denna blogg hade jag sex olika julmuminmuggar... vilket innebär att jag i år har 16 varianter... Jag köper dessutom en varsin till mina barn varje år så när de flyttar hemifrån får de med sig en uppsättning av julmuggarna. 

Utöver detta byter jag även ut våra vanliga glas mot dessa röda.

Jag tycker om att göra allt detta och njuter av att dricka ur julmuggar och röda glas annars skulle jag inte göra allt jag gör. Det får mig att mysa mig genom December som annars skulle vara väldigt mörk och trist!

När ska julpyntet fram?

 I både digitala samtalsforum och bland vänner och bekanta har det hela november pratats om när det är dags att börja julpynta. Detta år, då inget är som vanligt är det flera som resonerat att eftersom allt känns mörkt är det bara att köra på med pyntet. Själv vill jag då bara skrika rakt ut att NEJ sluta genast, spara på godbitarna.

Egentligen är jag inte emot det alls, men av rent egoistiska själ blir jag ändå lite provocerad. Det är lättare att tröttna på pyntet och plocka bort det snabbt efter julafton om man börjar tidigt tänker jag. Januari är en av de värsta månaderna jag vet och om inte julpyntet finns kvar där blir det ännu jobbigare. Ja, jag kan ju ha kvar mitt eget såklart men det är inte samma sak som att gå runt i omgivningarna och uppleva att alla har jul hemma fram till tjugondagen. Dessutom finns det en hel del gamla traditioner runt trettondagen som jag tycker om även om de inte firas längre och ersatts med annat kan jag inte låta bli att vilja lyfta fram dem. Min fina morbror Pelle som tyvärr inte finns längre skrev till mig och berättade om hur han i sin barndom och ungdom på 30- och 40- talet gick med stjärnan vid trettondagen och var knutgubbe vid tjugondagen. Seder som sedan länge är ganska bortglömda.

Denna iver att vilja fira julen ända in i mål har fått mig att fynda lite äldre pynt som påvisar just detta. En fin bonad och en duk med texten Lucia, julafton, nyår, trettondagen. Tänker att jag hänger upp bonaden och lägger fram duken bara för att manifestera för mig själv hur det skulle kunna vara.

Själv adventspyntar jag till första advent och därefter tar jag fram luciapynt för att dagen innan julafton julpynta... allt för att njuta så mycket det bara går.

Julfilmer- Jag undrar vad de gör i februari?

 Min yngsta dotter vill gärna julmysa som hon kallar det. Det innebär att titta på en julfilm och äta lussebullar. Det är väldigt mysigt tycker även jag, men det innebär att vi nu har sett en hel del julfilmer och jag kan se ett tydligt mönster i dessa. Filmerna vi har sett nu på slutet finns de flesta på Netflix.

I nästan alla filmer kommer det en hårt arbetande stadsbo till landsbygden eller småstaden för att hen har ärvt ett hotell, världshus, läkarmottagning, cafe eller annat. På denna landsbygd eller småstad träffar de sitt livs kärlek och firar efter en hel del komplikationer den bästa julen någonsin när de har bestämt sig för att lämna storstaden och sitt jäktade liv för att satsa på ett liv på landet med sin nya kärlek. Sedan slutar filmerna med en kyss mellan huvudpersonerna och jag undrar varje gång, hur känner de i februari?

Det finns även ett flertal filmer som handlar om den vanliga människan som träffar en kunglighet och charmar både kungligheten och hela kungariket. En storslagen jul firas och slutar med en kyss.

Till julfilmernas försvar bör tilläggas att det finns filmer av hög kvalité men de är inte så många... Det är dock betryggande att veta att de alltid får varandra på slutet, julen blir fantastisk och alla får uppleva värme och kärlek och goda framtidsutsikter. I synnerhet i dessa tider av oro.

Två månader till julafton och dags att prata om julserviser!

 Jag har en julservis som de nu slutat tillverka, God jul från Gustavsberg. När jag flyttade ihop med med min då blivande man och vi firade jul tillsammans med hans familj började jag önska mig delar av den servisen. Det kändes så lyxigt att få delar till något så onyttigt som en julservis, en servis som bara används några veckor per år. Åren gick och nu har jag min servis som jag dukar fram varje jul och är sådär väldigt glad varje gång jag dukar med den. 

Så ja, lyxigt, onödigt, platskrävande och alldeles alldeles underbart!

När jag pratade med min julsjälsvän härom veckan berättade hon att hon sålt sin 20 år gamla trotjänare till bil. Hon fick så pass mycket pengar för den att det skulle räcka till några nya delar av hennes julservis berättade hon glatt. En självklar mätning i pengar, hur många jultallrikar kostar bilen? 

Här står min julservis och väntar på julafton!

Att spana efter julen

 I dessa tider om man kan och har möjlighet att röra sig runt i städerna eller olika samhällen börjar julen så sakteliga göra sig påmind i affärerna. Om man då som jag gillar julen kan det vara riktigt mysigt att se de första julpynten uppenbara sig i någon affär eller att se julmusten staplas upp i mataffären. Många tycker att det är för tidigt och att det tar udden av julen att börja tänka på den redan i oktober. För mig är det ett sätt att stå ut i den mörka november, att gå runt och titta på allt fint och planera inför december. Själv väljer jag dock att inte pynta mitt hem före december. Men var och en gör som den vill och behöver! Jag är en av de många som älskar att gå på loppisar och har ägnat en ganska stor del av min tid till detta. Det fina med det, om man nu älskar julen är att då kan man spana på julpynt året om! Det ska helst vara en något rörig och välfylld loppis där man får kika in under högar och bord för att hitta fynden. 

En liten låda med gott och blandat jag köpte på en loppis i somras.