I både digitala samtalsforum och bland vänner och bekanta har det hela november pratats om när det är dags att börja julpynta. Detta år, då inget är som vanligt är det flera som resonerat att eftersom allt känns mörkt är det bara att köra på med pyntet. Själv vill jag då bara skrika rakt ut att NEJ sluta genast, spara på godbitarna.
Egentligen är jag inte emot det alls, men av rent egoistiska själ blir jag ändå lite provocerad. Det är lättare att tröttna på pyntet och plocka bort det snabbt efter julafton om man börjar tidigt tänker jag. Januari är en av de värsta månaderna jag vet och om inte julpyntet finns kvar där blir det ännu jobbigare. Ja, jag kan ju ha kvar mitt eget såklart men det är inte samma sak som att gå runt i omgivningarna och uppleva att alla har jul hemma fram till tjugondagen. Dessutom finns det en hel del gamla traditioner runt trettondagen som jag tycker om även om de inte firas längre och ersatts med annat kan jag inte låta bli att vilja lyfta fram dem. Min fina morbror Pelle som tyvärr inte finns längre skrev till mig och berättade om hur han i sin barndom och ungdom på 30- och 40- talet gick med stjärnan vid trettondagen och var knutgubbe vid tjugondagen. Seder som sedan länge är ganska bortglömda.
Denna iver att vilja fira julen ända in i mål har fått mig att fynda lite äldre pynt som påvisar just detta. En fin bonad och en duk med texten Lucia, julafton, nyår, trettondagen. Tänker att jag hänger upp bonaden och lägger fram duken bara för att manifestera för mig själv hur det skulle kunna vara.
Själv adventspyntar jag till första advent och därefter tar jag fram luciapynt för att dagen innan julafton julpynta... allt för att njuta så mycket det bara går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar